Parom           Promenaden

Kände det på mig, att det fanns något där bakom knuten. Men vad? Mina vargar, eller varghundar kände doften från något okänt. Blicken var riktad ut mot skogen och de ville ut hela tiden. Vi hade gjort grinden färdig och det var dags att ta steget mot skogen från den nya grinden. Vädret var mulet och regnet låg och hotade i bakgrunden. Vi ville ut och våra hundar var påstridiga. På med kopplet och ut. Kände att något lurpassade och det kändes olustigt. Svansarna var raka i höjd med ryggraden. Något var på gång.

Det luktade regn och skog. Dimman låg lågt och grenarna såg hotfulla ut. Vi skulle ut i alla fall. Det var ju dagens pass. Väl ute begav vi oss ut och från början kändes det ok. Glada och nöjda från alla håll började stegen uppåt och inåt skogen.

Doften kom närmare och varghundarnas nosar vädrade. Halsarna var långa och resliga. Ryggraden var raggig och svansen rak och spetsig. Det kändes att något var på gång. Men vad?

Vi gick vidare, stigen var lerig och snårig. En del träd hade fallit omkull och låg hotfullt över stenar och bäckar. Mossan hade växt och tagit över på en del platser.

Fåglarna hördes långt bort och träden knakade när vi gick förbi dem. Hu! Hur kunde träden knaka? Vi gick ju på stigen? Varghundarna kände vittring!

Äsch, vi gick vidare och det var så vackert med alla färger som hösten hade gett oss. Visserligen hade bladen fallit ner och blivit löv på marken. Bara det gav oss en känsla av en färgprakt utan dess like. Det doftade svamp och kanske man kunde finna en ätsvamp.

Den här dagen var på något konstigt sätt annorlunda alla andra dagar. Kan inte förklara, det bara är så. Doften , känslan och sättet varghundarna betedde sig på.

När vi kommit in till vårt vanliga ställe där de brukade springa av sig förstod vi varför. Plötsligt kom en stark vindpust och en iskall känsla av att det inte stod rätt till. Gula ögon lyste mot oss och en stor käft öppnade sig , kroppen var stor och reslig. Förstod inte först vad det var ...doften var spänd...och det kändes oroande ....Solen gassade i ögonen och vi blev först blinda..... Skugga? Eller vad? Kroppen blev stel och spänd...

Mina varghundar reste ragg och jag såg att något var på gång. Men vad?

Kom hit! , sa jag. Lyssnade inte! En gång till! Kom hit!....de försvann! Jag blev rädd och kände ett hot. Ropade en gång till men inte ett ljud. Bara ljudet ifrån träden och fåglarnas läten. Såg en ekorre snabbt springa förbi. Träden knakade och luften kändes tung. Vart tog de vägen? Lyssnade! Inget ljud.

Plötsligt knakade det till och framför mig stod en varelse som jag aldrig sett tidigare. Ögon gula som solen och en käft stor som en älg. Färgen kunde jag ej beskriva. Var så rädd att jag inte kunde hantera min situation. Vad var detta för något. Ett skämt! Försökte behärska mig och vara lugn och sansad. Kunde skogen ge mig sådana vibrationer att se allt på ett annorlunda sett. Stod fast som en sten och bara tittade. Jovisst, det var ett djur, men inget monster. Det var min varghund som lekte och jag som inbillat mig konstigheter.

Tänk, vad skogen kan inbilla oss känslor och vibbar.....inte minst solen!

Kallade in båda djuren och sedan begav vi oss hemåt igen! Log och tänkte att så här kan det bli när man har mycket om sig.

                                                                                Tillbaka till varghundar